Jag vet inte om jag vill skriva om det. Jag vet inte om jag vill minnas det. Jag vet inte om jag vill komma över det. Inte det, inte dig. Vi går igenom varje dag, en ny dag. Och jag kan inte sluta tänka på dig. Jag började skriva för att minnas för att förstå varför du blev som du blev för mig, för att minnas varför i helvete allt blev som det blev och för att glömma dig en gång för alla.

Men jag behöver dig i mitt liv, jag behöver dig för alltid. Varenda låt som spelas på radion tänker jag på dig. Jag har kunnat säga orden högt, jag tror jag kommer gifta mig med dig. Jag kan inte älska dig nu, idag eller i morgon, men sen. Vi har gått igenom något som ingen av oss kan sätta ord på. Vi smyger oss på varandra i tysthet och orden som inte kommer upp till ytan kvävs oss nästan, men vi simmar på, simmar för att nå våra mål för att inte förlora oss i något för att bli starkare.

Det året va en kamp för mig, jag ville bli av med dig men slumpen va för nära in på, allt som hände och alla gånger jag träffade dig eller din familj blev för tydligt.

Du och jag.

men banne mig som jag kämpade. vad kände jag för dig?

Vad känner jag för dig nu?

Jag vill inte tappa dig. Jag vill inte bli ihop med dig, inte nu! INTE nu. men sen, när vi är redo, när vi både vet att vi kan släppa taget, när VI är VI!

jag vet på något sätt att det kommer hända, eller?

men det känns tryggt att veta det.

jag menar, varför kan ingen av oss släppa taget om den andra? varför?