Jag vet inte om jag vill skriva om det. Jag vet inte om jag vill minnas det. Jag vet inte om jag vill komma över det. Inte det, inte dig. Vi går igenom varje dag, en ny dag. Och jag kan inte sluta tänka på dig. Jag började skriva för att minnas för att förstå varför du blev som du blev för mig, för att minnas varför i helvete allt blev som det blev och för att glömma dig en gång för alla.

Men jag behöver dig i mitt liv, jag behöver dig för alltid. Varenda låt som spelas på radion tänker jag på dig. Jag har kunnat säga orden högt, jag tror jag kommer gifta mig med dig. Jag kan inte älska dig nu, idag eller i morgon, men sen. Vi har gått igenom något som ingen av oss kan sätta ord på. Vi smyger oss på varandra i tysthet och orden som inte kommer upp till ytan kvävs oss nästan, men vi simmar på, simmar för att nå våra mål för att inte förlora oss i något för att bli starkare.

Det året va en kamp för mig, jag ville bli av med dig men slumpen va för nära in på, allt som hände och alla gånger jag träffade dig eller din familj blev för tydligt.

Du och jag.

men banne mig som jag kämpade. vad kände jag för dig?

Vad känner jag för dig nu?

Jag vill inte tappa dig. Jag vill inte bli ihop med dig, inte nu! INTE nu. men sen, när vi är redo, när vi både vet att vi kan släppa taget, när VI är VI!

jag vet på något sätt att det kommer hända, eller?

men det känns tryggt att veta det.

jag menar, varför kan ingen av oss släppa taget om den andra? varför?

Jag och Agnes var på väg över för att åka båt med killarna. det va den första riktiga sommardagen på lovet och jag behövde inte jobba. solen lös och livet lekte. jag skulle äntligen få testa på att åka wakeboard. någonstans hoppades jag på att få träffa Kim så att han skulle ge mig uppmärksamhet. men, nej. jag va ju inte kär i honom så det spelade ju ingen roll eller?

Kim va med, jag såg till att hålla mig i närheten av han, men han gav mig inte den uppmärksamheten jag ville ha. vadå, hade han redan tappat känslor efter några dagar? jag satt på andra sidan båten och tittade på honom. jo, men vi kanske skulle bli ihop i alla fall? nej, nej, nej. jag kunde ju inte bli ihop med Kim Nyström, hur skulle jag förklara det för alla mina äldre vänner?

på kvällen hade vi gått över igen. det va den vackraste kvällen på länge, väldigt lik den på avslutningen. jag och min kompis bestämde oss för att hoppa från bron, men vi behövde någon som körde oss över så att vi kunde hämta handdukar. jag ringde Kim och han körde gärna.

den kvällen va jag full av glädje. full av energi. jag hoppade för min frihet och för att han skulle se mig. och han såg mig.

Saknaden växte. Men varför? jag hade ju gjort slut för att jag inte ville ha han. jag kunde ju inte stå upp för han. men ändå. förbaskade j*vla känsla som växer och växer. jag trodde att detta ändå skulle gå över, jag menar, jag kunde ju inte vara kär i honom på riktigt eller? hans mobilnummer raderade jag, fast lika fort la jag tillbaka det igen. tillslut hade han nummer fått permanent #31# så att jag kunde ringa han, bara för att få höra hans röst någon enstaka gång i några sekunder. jag hoppades att få se han hela tiden. jag hoppades att han skulle ringa eller skicka sms hela tiden. men det gjorde han inte. tystnade åt upp min innefrån. va tog sommaren vägen? va det bara en dröm? varför existerade det som hade hänt inte mer? vad hade jag gjort med dig? jag försökte alla knep som fanns.

hans syster hittade jag gråtandes en dag. jag tog hand om henne och bjöd med henne på en dansföreställning. jag skulle banne mig inte lämna denna familjen! den som hade gett mig kärlek och trygghet. den där uppmärksamheten som det vilsna jag behvöde. men du stampade på mig. du tryckte ut mig med din tysthet. min tyst va sluten, liksom jag. men ändå. jag kunde inte sluta tänka på dig!

du hade förändrats. som ett tecken på att du faktiskt va över mig. men, jag va väl din största första kärlek eller? precis som i filmerna? jag hade ju nyckeln till ditt hjärta?

jag skärde mig gång på gång. en väg, som jag hade tagit, en enkel väg.

jag mådde igentligen bra. min nya klass va underbar och det va den som höll mig över vattenytan.

men mitt tålamod tog ändå slut en kväll. allt det som din syster hade berättat för mig.

jag tog min telefon och ringde dig.

du svarade förvånat. och jag njöt över att få höra din röst. jag sa att jag var orolig för hur du mådde. men du sa att du mådde bra. desperat berättade jag om mina misstankar, men du avfärdade dom bara. jag trodde dig inte. inte för en sekund. men jag var tvungen.

på efterfesten hade du tagit kontakt med massa tjejer. alla hade dom något gemensamt, dom hade brunt hår, precis som jag.

så kom den dagen som inte får komma. min morfar var sjuk. han skulle dö. det va max två veckor kvar. min mamma beställde biljetter till sig själv för att åka ner och säga hejdå. men när jag vaknade på morgonen kände jag att det redan var över. jag hann komma till centralsationen när mamma ringde. han var död. men allt jag kunde tänka på var dig, att jag skulle träffa dig när jag åkte hem igen för du sov hos din bror ibland. i min fantasi så skulle du trösta mig. du skulle krama mig och säga att du tyckte om mig och ditt medlidande skulle göra att känslorna kom tillbaka. jag saknade dig så djupt! om vi hade varit kvar hade jag ringt dig och du hade gått hem från skolan för att trösta mig. men så var det ju inte.

veckan i hos mina släktingar gick. jag skrev på presentationen att morfar hade dött. liksom så många gånger du hade besökt mig så besökte du mig även nu. men varför skrev du inte??? du kunde väl ändå skriva och beklaga sorgen. du visste ju att han va döende. varför hörde du inte av dig?

var fanns du när jag verkligen behövde din kärlek och trygghet? var fanns du?

vi låg på det kalla golvet. det va sommar men ändå va det kallt golv för det va sten golv. men i rummet va det hett. du tryckte dig till mig och sa att du älskade mig. jag tittade i dina ögon. jag svalde. klumpen i min mage började växa. va faan höll jag på med? jag lekte ju bara. jag kunde ju inte älska. nej, det kunde jag verkligen inte.

någon knackade på dörren och frågade vad vi höll på med. jag drog en lättans suck och åkte hem. men jag kunde inte riktigt vara still, våra sommar va som havet. helt okontrollerat i ett hav av stormiga känslor som åkte precis vart dom ville utan att tänka på vart dom skulle eller vad som skulle hända.

dagen efter stog vi i skuggan av en buske. hettan va så varm och asfalten brände under mina fötter. vart skulle jag ta vägen? vad skulle jag säga till dig? det va tvunget att få ett slut på det nu i alla fall. jag berättade vad jag kände. att man inte kan säga jag älskar dig till någon, inte nu. du nickade och sa att du inte hade tänkt på vad du sa. du bortförklarade det i all hast. men jag visste att du ljög. du ville inte att det skulle ta slut. och det ville inte jag heller. jag ville få erfarenhet. jag ville HA din trygghet som du utstrålade. jag ville HA HA HA utan att ge. jag ville vara ett monster.

det tog inte slut på riktigt. och havet fortsatte att storma i mitt huvud.

Det va en riktigt kall morgon. Jag orkade inte ta mig till skolan men ändå gjorde jag det. När jag stod på bussen såg jag hur solen tog sig fram och en sorglig låt spelades på min mp3. Mitt sentimentala jag växte fram snabbre än någonsin förr. jag saknade dig. just i det gär ögonblicket saknade jag dig. jag suckade, det skulle gå över. det skulle gå över.

men det gick inte över. jag saknade dig mer och mer. jag kollade på mobilen mer och mer. jag slog ditt nummer fler och fler gånger. och försökte att komma på massa ursäkter att ringa dig eller sms:a dig. men nej. jag skulle hålla mig. jag skulle!

så hade det gått tre eller fyra dar. jag minns inte. jag stod och väntade på bussen som aldrig kom. två av mina kompisar hade redan gett upp och tagit en spårvagn men jag stod tålmodigt kvar. en spårvagn gick, en andra gick. men sen va jag tvungen att ta den ifall jag skulle hinna till skolan. jag började traska mot spårvagnen och jag hade tur, det va en som kom precis. och ut steg. du. såklart att du kom. vi kramdes, vi frågade hur det va och skildes åt. jag höll på att dö! varför varför varför?

på spårvagnen satte jag mig med en kompis och vi diskuterade dig hela vägen. han sa att han förstod varför jag hade gjort slut för han va ju så upptagen med sin sport hela tiden. jag sa att det inte va det som va problemet och sa att jag inte ville ha honom mer.

men i själva verket va vi ju perfekta för varandra. eller hur?

några lektioner blev inställda på eftermiddagen, jag passade på att besöka min gammla skola i hopp om att få träffa dig. och självklart gjorde jag det.

där på bänken brevid ditt skåp satt vi du höll min hand och frågade om jag fortfarande va kär i dig. jag hade ju aldrig varit kär i dig men bannemig va jag behövde dig. men jag sa att jag inte visste va jag ville. att jag hade sovit oroligt hela tiden. jag gick hem.

fredagen kom. jag va på tjejmiddag, men allt jag kunde tänka på va dig, jag ville hem, umgås med dig. jag ville att sommaren skulle komma tillbaka.

och det gjorde det. för några sekunders ögonblick. jag frågade om du ville hänga med mig hem och prata om det hela. och det ville du. vi satt där på min soffa och kysstes för sista gången. du sa att du inte kunde ta tillbaka mig och sen lämnade du mig.

jag gick på operan dagen efter. jag klädde mig så fruktansvärt fint. ikväll skulle du väl inte kunna motstå mig. men du stod fast vid ditt beslut.

saknaden växte. saknaden blev större. du fanns med mig, vart jag än gick. men va jag kär i dig? va jag verkligen det? nej.

ännu en fredag kom. alla åkte in till stan för att titta på en konsert. det va bara jag och en tjej till som va sjuk som va hemma. vi traksade runt. och jag ledde vägen mot dig i hopp om att få se dig. jag utsrålade glädje så mycket jag bara kunde. sen mötte vi dig. du hade klippt dig och jag tyckte inte alls om va jag såg. vi åkte till ungdomsgården. jag hoppades och hoppades på att du skulle ta mig och dra mig därifrån. men vad va det jag hoppades på igentligen? jag ville ju inte bli ihop med dig. jag ville bara HA dig. du bara stirrade. du skrattade som dina kompisar, du fällde bara dumma komentarer som dina kompisar. du va precis som innan sommaren. vad hade jag gjort med dig?

jag blev arg. jag gick hem och grät. va hade hänt??

en kompis körde mig hem. jag frågade vad som hade hänt med Kim. han sa att Kim bara hade blivit sig själv igen.....

idag är det 1 år, 1 månad och 11 dar sen det tog slut.

Jag har alltid haft drammtik i mitt liv, jag har alltid velat att det ska vara som en film you know. dom är ihop, dom gör slut, killen kämpar som fan och de få varanadra på slutet. precis så. precis jävla så.

men så är det ju inte. inte i verkligheten. eller?

jag bor här och du bor där. inte så långt ifrån varandra. men två olika skolor.

den där kvällen för massa årsedan som inte jag änns minns men som du minns hur tydligt som helst. den där kvällen då du såg mig för första gången och blev kär i mig.

du va helt enkelt KÄR i mig. och jag va kär i någon annan.

åren gick och jag misstänkte att du hade känslor men du vet, det det tror man ju om allt och alla ibland.

men så kom den där dagen. eller natt, eller morgon. då solen va på väg upp och havet låg stilla. vi gick under bron och du tittade bak på mig. där. den där blicken som man ser i filmer. där va den.

men du va ju en tönt.

sommaren kom. den där sista sommaren med gänget. då allt va påväg att förändras. då allting skulle bli något annat. det va där. du sa till mig att du va kär i mig. på grön gräsmatta på en lekpark med slitna gungor. alla va fulla utom jag. jag va dramtisk!

jag hade vita byxor och fick gräsfläckar medans jag klämde fram tårar för att skapa den där feelingen....

sen sa det pang. sen klämde jag ur allting ur dig. sen lekte jag filmleken med dig. och självklart gav du mig den finast kärleksfilmen i present. fuck you!

du tog allt jag hade och jag tog allt du hade. du va jätte kär i mig. och jag? vad va jag?

töntigare än va du någonsin har varit i alla fall.

jag gjorde slut, jag tog dig tillbaka. jag vandrade fram och tillbaka hela sommaren. jag berättade det inte för så många. eftersom du va en tönt i mångas ögon. jag vågade inte stå upp för dig trots att du gav mig allt jag behövde. men sen när jag träffade dom va det ett bra intryck att säga att jag hade dig.

men sen. bara för att du inte ringde upp. fick jag panik.

åkte över och sa hejdå.

sen va det försent.